AMERIKANSK COCKER SPANIEL

Världens mest kända Amerikanska Cocker Spaniel är utan tvekan Walt Disneys "Lady". Det får väl i ärlighetens namn sägas att ser man till tempramentet så har verklighetens amerikanare inte mycket gemensamt med den blyga, försiktiga Lady vi kan se på julafton. Tvärtom så ska den ha ett glatt och frimodigt humör och alltid vara lika pigg på att göra något skojigt med sin familj.

Sen är det bara så att den amerikanare inte är född som skulle sitta och tindra med ögonen mot stjärnorna vid en tallrik spagetti och köttbullar. Amerikanaren är ett obotligt matvrak och kan visa en enorm uppfinningsverksamhet när det gäller att få tag på något gott. Det gäller därför att se upp så att det inte blir för många bilringar runt magen.

Amerikanarens största popularitet är som en älskad sällskapshund. Han är en idealisk familjehund - anpassningsbar till alla situationer, vare sig han bor i slott, villa eller lägenhet så kommer han att anpassa sitt liv efter sin ägare. Han passar bra i den sportigaste familjen som ofta är ute på långa skogspromenader likväl som hos stadsbon som nöjer sig med promenader i stadens parker. Även om han trivs bäst när han får jobba med lydnad, jakt eller bruks så kräver han inte flera timmars aktivering varje dag utan det kan vara något så enkelt som att leka kurragömma i trädgården eller leta leksaker i lägenheten. Det viktigaste är att man gör något tillsammans med hunden varje dag, så får man en amerikanare som är glad och tillfreds med livet.

Dagens amerikanare är en glad och pigg hund och borde få tillfälle att visa det. Ett flertal har blivit lydnadschampions, det har funnits amerikanare som tävlat elitklass inom bruks samt blivit godkända som räddningshundar och nyligen var det en amerikanare som lyckades bli Jaktprovschampion i Sverige som den första i världen på väldigt många år. Även inom de relativt nya sporterna agility och flyball finns det amerikanare på hög nivå.

Som utställningshund saknar amerikanaren motstycke. Han är lättränad och mycket samarbetsvillig. Det finns inget vackrare än en väl iordninggjord och uppvisad amerikanare som rör sig med stil i ringen. Ju mer applåder det blir, ju mer verkar han uppskatta det hela och han verkar mycket väl medveten om publikens beundran.

Amerikanaren trivs bra tillsammans med barn och uppskattar att leka med dem. Dock måste man som förälder tänka på att lära barnen att hantera hunden med respekt och aldrig lämna ett litet barn ensam tillsammans med hunden. Om leken blir för hård kan amrerikanaren lära sig att svara med samma mynt.

Innan man skaffar sig en amerikanare måste man vara medveten om att dess pälsvård är krävande. Redan som valp ska den lära sig att stå på ett bord och bli borstad och kammad.  Man får räkna med att lägga ner en del tid på den vuxna hunden för att hålla den presentabel, men gör man det så har man en hund man verkligen kan vara stolt över.

FÄRGER

Den Amerikanska Cocker Spaniels finns i en mängd olika färger, vilket verkligen hör till dess charm. Det finns en färg för varje smak. I USA delas de olika färgerna in i tre varianter; ASCOB, vilket är en förkortning för Any Solid Color Other than Black, som innefattar de olika varianterna av buff och chokladbrun, Svart och Black/tan, samt Flerfärgade. I Sverige tävlar alla varianterna ihop med undantag på ACC´s egna utställningar.

 

ASCOB: Alla nyanser från ljusaste silver till mörkaste röd är tillåtna, samt chokladbrun och chokladbrun/tan.

Silverbuff                     Buff                                    Röd

Chokladbrun                  Chokladbrun/tan                      Buffa

SVART OCH BLACK/TAN: Det svarta ska vara kolsvart. Hos en black/tan får tanet vara från ljusaste creme till mörkaste rött.

Svart                                 Black/tan                       Black/tan

FLERFÄRGADE: Ovan nämnda färger kombinerat med vitt.

Röd/vit                                Svart/vit                         Svart/vit/tan

Chokladbrun/vit                       Chokladbrun/vit/tan

RASSTANDARD

Ursprungsland:

USA

Användningsområde:

Stötande och apporterande fågelhund

FCI-klassifikation:

Grupp 8

Sektion 2

Bakgrund/Ändamål:

Den amerikanska cocker spanilen har samma urprung som den engelska och härstammar från hundar som importerades från England. Alla rasens hundar anses gå tillbaka till en mycket dominant avelshund, Obo II, som hade importerats från England under senare delen av 1800-talet. I USA fick den ett alltmer annorlunda utseende än det engelska ursprunget. Rasen avlades åt olika håll, men cocker spaniel var samlingsnamn för den engelska och den amerikanska varianten under många år, trots att hundarna var av olika typ. Först 1945 separerade Amerikanska Kennelklubben raserna och den amerikanksa typen fick namnet cocker spaniel, medan den engelska fick heta just egelsk cocker spaniel. I övriga världen kallas den engelska enbart för cocker spaniel och USAs variant har fått "amerikansk" framför rasnamnet.

Den amerikanska cocker spanieln hör sedan 1970-talet till en av de populäraste raserna i sitt hemland och den har även vunnit uppskattning utanför USA som en mycket glamorös utställningshund. I USA framhålles dock ofta vikten av att komma ihåg att den är en stötande och apporterande fågelhund och inte enbart en utställningshund. Rasen importerades till Sverige 1950.

Helhetsintryck:

Amerikansk cocker spaniel är den minsta i den amerikanska fågelhundsgruppen. Den skall ha en kraftig, kompakt kropp och ett fint utmejslat, förädlat huvud och ge ett välbalanserat helhetsintryck. Den skall ha raka framben och vara reslig över manken med en rygglinje som sluttar något mot de måttligt vinklade, starka och muskulösa bakbenen. Den kan komma upp i ansenlig fart som den förenar med stor uthållighet. Framför allt skall den vara sund och helt igenom välbalanserad. Det är mer önskvärt med en i alla avseenden välbalanserad hund än med stora kontrasterande fel och förtjänster.

Viktiga måttförhållanden:

Längdmåttet från bröstben till sittbensknöl skall vara något större än mankhöjden. Kroppen måste ha tillräcklig längd för att möjliggöra parallella och fria rörelser. Hunden får dock aldrig ge ett långt och lågt intryck.

Uppförande och karaktär:

Den amerikanska cocker spanieln skall vara jämn i temperamentet, frimodig och glad utan tendens till blyghet. Den skall visa stor arbetslust.

Huvud:

För att huvudet skall kunna ge ett väl proportioneligt intryck i balans med resten av hunden måste följande uppfyllas:

Skallparti:

Skallen skall vara rundad men utan överdrift och skall heller inte ha någon tendens till platthet. Ögonbrynen skall vara väl markerade. Partiet under ögat skall vara väl utmejslat.

Stop:

Stopet skall vara tydligt markerat.

Ansikte:

Nostryffel:

Nostryffeln skall vara tillräckligt stor för att vara i balans med nospartiet. Den skall ha väl utvecklade näsborrar typiska för en jakthund. Den skall vara svart hos de svarta, black/tan och samt svart/vita hundarna. Övriga färger får ha svart, burn och leverfärgad tryffel, ju mörkare desto bättre. Den skall harmonisera med färgen på ögonlockskanterna.

Nosparti:

Nospartiet skall vara brett och djupt. För att vara välbalanserat skall avståndet mellan stopet och nosspetsen vara hälften av det från stopet upp över hjässan till nackknölen.

Läppar:

Överläppen skall vara utfylld och tillräckligt djup för att täcka den undre käken.

Käkar/tänder:

Käkpartiet skall vara fyrkantigt och jämnt. Tänderna skall vara starka, sunda och inte för små. Saxbett.

Kinder:

Kinderna skall inte vara markerade.

Ögon:

Ögongloberna skall vara runda och riktade rakt fram. Ögonkanterna skall ge ett lätt mandelsormat intryck. Ögat skall varken vara insjunket eller utstående. Färgen på iris skall vara brun, ju mörkare desto bättre i allmänhet. Uttrycket skall vara intelligent, alert, milt och tilltalande.

Öron:

Öronen skall vara lobformade, långa och tunna. De skall vara väl behårade och inte ansatta högre än i linje med undre ögonlockskanten.

Hals:

Halsen skall vara tillräckligt lång för att nosen skall nå marken. Den skall vara muskulös och utan överflödigt halsskinn. Den skall resa sig kraftfullt från skulderpartiet och vara något välvd samtidigt som den smalnar av mot huvudet.

Kropp:

Rygglinje:

Rygglinjen skall slutta något mot den muskulösa bakdelen.

Rygg:

Ryggen skall vara stark och slutta mjukt från skuldra till svansansättning.

Bröstkorg:

Bröstkorgen skall vara djup och minst nå till armbågarna. Dess front skall vara tillräckligt vid för att ge nödvändigt utrymme för hjärta och lungor men inte så att den hindrar de parallella frambensrörelserna. Revbenen skall var djupa och väl välvda.

Svans:

Den kuperade svansen skall vara ansatt och bäras i linje med ryggen eller något högre. Den skall aldrig bäras rakt upp som hos en terrier eller så lågt att hunden verkar blyg. I aktion skall svansrörelserna vara livliga.

FRÅN OCH MED FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDET I SVERIGE.

Extremiteter:

Framställ:

Helhetsintyck:

Frambenen skall vara parallella, raka och muskulösa med kraftig benstomme. De skall vara ansatta tätt intill kroppen och väl under skuldran. Det är tillåtet att ta bort sporrarna.

Skulderblad:

Skuldran skall vara väl tillbakalagd och med överarmen bilda en vinkel på ca 90 grader, vilket tillåter fria och vägvinnande frambensrörelser. Skuldran skall var renskuren och sluttande utan att vara framskjuten och så placerad att skulderbladsspetsarna har en vinkel som tillåter en väl välvd bröstkorg.

Armbåge:

Sedd från sidan skall, om hunden står rakt med frambenen, armbågen ligga rakt under skulderbladets högsta punkt.

Mellanhand:

Mellanhanden skall vara kort och stark.

Tassar:

Tassarna skall vara kompakta, stora, runda och väl slutna med starka trampdynor. De får varken vara inåt- eller utåtvridna.

Bakställ:

Helhetsintryck:

Höfterna skall vara breda och bakstället väl rundat och muskulöst. Bakbenen skall sedda bakifrån vara parallella såväl stillastående som i rörelse. De skall vara muskulösa med kraftig benstomme. Det är tillåtet att ta bort sporrarna.

Lår:

Låren skall vara kraftfulla och välformade.

Knäled:

Knäleden skall vara stark och stadig såväl stillastående som i rörelse. Den skall vara måttligt vinklad.

Has:

Hasen skall vara stark och lågt ansatt.

Tassar:

Baktassar som framtassar.

Rörelser:

Trots att amerikansk cocker spaniel är den minsta av fågelhundarna i den amerikanska fågelhundsgruppen skall den ha typiska jakthundsrörelser. En nödvändig förutsättning för goda rörelser är balansen mellan fram- och bakställ. Det starka, kraftfulla bakstället skall ge gott påskjut. Samtidigt måste hunden vara så välkonstruerad i skuldra och framben att den utan svårighet får ett vägvinnande steg framåt som balanserar den påskjutande kraften från bakstället. Framför allt skall rörelserna vara samordnade, mjuka, obesvärade och vägvinnande. Överdrivet livliga rörelser får inte förväxlas med korrekta rörelser.

Päls:

Pälsstruktur:

På huvudet skall pälsen vara kort och fin. På kroppen skall den vara av medellängd med tillräckligt underull för att ge ett gott skydd. Öron, bringa, buk och ben skall vara rikligt behårade men inte överdrivet så att de rena linjerna eller rörelserna döljs eller påverkar den amerikanska cocker spanielns utseende och funktion som måttligt pälsad jakthund. Pälsens kvalitet är mycket viktig. Den skall var silkig, rak eller svagt vågig och av en kvalité som gör den lättskött. Överdrivet mycket, lockig eller bomullsliknande päls är allvarliga fel. Att använda elektrisk klippmaskin på ryggen är inte önskvärt. All trimning skall göras så att intrycket blir så naturligt som möjligt.

Färg:

Svart: Enfärgat men även black/tan. Färgen skall vara kolsvart. Skiftningar i brunt eller lever är inte önskvärt. En liten vit fläck på bröst och/eller strupe är tillåten. Vitt på andra ställen är diskvalificerande.

Övriga enfärgade hundar utom svarta (ASCOB): Alla färger från ljusaste gräddfärg till mörkaste röd inkluderande brun och brun med tan-tecken. Färgen skall vara ren utan skiftningarmen en ljusare färg på behänget är tillåten. En liten vit fläck på bröst och/eller strupe är tillåten. Vitt på andra ställen är diskvalificernade.

Flerfärgade: Två eller flera färger som är väl åtskilda och av vilka en måste vara vit; svart och vit, röd och vit (det röda kan variera från ljusaste gräddfärg till mörkaste rött), brun och vit och roan samt alla dessa färger i kombination med tan-tecken. Tan-tecken skall helst finnas på samma ställen som hos svarta och övriga enfärgade hundar (ASCOB). Roan räknas till gruppen flerfärgade och kan ha vilket som helst av de vanliga roan-mönstren. Om grundfärgen upptar 90% eller mer är detta diskvalificerande.

Tan-tecken:Tan-färgen kan vara från ljusaste gräddfärg till mörkaste röd och får inte överskrida 10%. Tan-tecken över 10% är diskvalificernade. Tan-tecken hos svarta eller övriga enfärgade hundar (ASCOB) skall finnas på följande ställen:

1. En tydlig fläck över vardera ögat.
2. På läppar och kinder.
3. På öronens insida.
4. På alla tassar och/eller ben.
5. Under svansen.
6. Eventuellt på bröstet. Varken förekomst eller avsaknad av denna fläck skall bestraffas.

Tan-tecken som inte är klart synliga eller som det bara finns spår av skall bestraffas. Tan-tecken som breder ut sig över nosen och går ihop skall också bestraffas. Hos en för övrigt tan-tecknad hund ur gruppen svarta eller övriga enfärgade hundar (ASCOB) är avsaknad på tan-tecken på något av de ovan specificerade ställena diskvalificerande.

Storlek/Vikt:

Mankhöjd:

Idealmankhöjden för hanhund är 38 cm.

Idealmankhöjden för tik är 35,5 cm.

Höjden får variera med en centimeter. Mankhöjden som överstiger 39,5 cm för hanhund och 37 cm för tik är diskvalificernade. Mankhöjd som understiger 37 cm för hanhund och 34,5 cm för tik skall bestraffas.

Fel:

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Diskvalificerande fel:

Mankhöjd:

Hanhund över 39,5 cm.

Tik över 37 cm.

Färg och tecken:

De tidigare nämnda färgerna och färgkombinationerna är de enda tillåtna. Alla Övriga färger eller färgkombinationer är diskvalificernade.

Svart:

Vita tecken på bröst och strupe.

Övriga enfärgade hundar (ASCOB):

Vita tecken förutom på bröst och strupe.

Flerfärgade:

Grundfärg som upptar 90% eller mer.

Tan-tecken:

Tan-tecken som överskrider 10%. Avsaknad på tan-tecken hos svarta eller enfärgade hundar (ASCOB) på något av de tidigare ovan specificerade ställena hos en för övrigt tan-tecknad hund.

Testiklar:

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

HISTORIA

Spanieln är känd från litteraturen ända sedan 1300-talet. Givetvis hade dessa hundar inte mycket gemensamt utseendemässigt med de flesta av dagens raser, men även de var högt värderade som jakthundar. På den tiden jagade hundarna tillsammans med falk, hunden visade för jägaren var fågeln låg och då falken cirklade ovanpå så lyfte fåglarna inte varför jägaren kunde lägga ut ett när över dom.

1790 nämns Springer och Cocker för första gången och cockern beskrivs som "livlig, aktiv och tilltalande ..... expert på att stöta morkulla (woodcock)". Det är under denna period som geväret började ersätta falken och nätet.

Det enda som i börja skiljde springern och cockern åt var längden på benen. Under mitten av 1800-talet började dock fler varianter dyka upp och raserna blev med åren alltmer distinkta för att till slut skiljas åt helt.

Ch Obo II, född 1882

I början av 1880-talet finns det först dokumenterat att cockern kommit över till Amerika. även om det är troligt att de kommit dit tidigare med invandrare. Medan en av pelarna inom den engelska varianten var Obo, som kom hans kanadensiskfödda son Obo II räknas till den amerikanska cockerns fader. Även om grunden var densamma, så dröjde det inte länge innan amerikanaren började utvecklas mot en mindre, kompaktare och mer pälsrik ras. Redan 1946 skilde de sig åt så mycket att de blev två fristående raser. Även efter delningen utvecklades rasen otroligt fort, vilket kan ses på bildsviten nedan.

    Red Brucie f-21                                         Ch Alderbrook Roderic f-36

Ch Mar-Hawk´s Gift of Glenshaw f-51    Ch Bigg´s Snow Prince f-60

          Ch Lurolas Royal Lancer f-69

       Amerikaren i Sverige

De första amerikanska cockrarna importerades till Sverige 1950, en hane och en tik. Dessa fick också Sveriges första amerikanarekull. De första hundarna gick dock ganska obemärkt förbi och det var inte förrän slutet av 60-talet som rasen började uppmärksammas mer. -68 kom buffa hanen Ch Stonehedge Mark Ye Well som vi ännu i dag kan spåra i en del av våra blodslinjer.

Två av de första importerna       Ch Stonehedge Mark Ye Well

Ch Sundust Peach Fuss blev 1970 den första amerikanaren som blev BIS-vinnare på en kennelklubbutställning och bidrog starkt till rasens stigande popularitet. Sedan dess har amerikanaren varit en ständigt återkommande gäst i prislistorna, och speciellt kan väl IntCh Artru Sundance Pacemaker nämnas som blev Sveriges vinstrikaste hund samtliga raser 1978.

Ch Sundust Peach Fuss                Ch Artru Sundance Pacemaker

Amrisen som lydnads- och bruks- och jakthund.

Den Amerikanska Cocker Spanieln är bland de flesta känd som en dekorativ och trevlig sällskapshund. Under den vackra fasaden finns det dock en riktig fågelhund som trivs allra bäst när den får använda både kropp och huvud. Även om man är väldigt rädd om pälsen kan man mycket väl köra t.ex. lydnad eller agility.En del tror att man får en mindre "showig" hund om man tränar lydnd, men detta stämmer inte alls. Istället får man en mer harmonisk hund som trivs bättre med livet om den får arbeta med huvudet också. Dessutom får man bättre kontakt med hunden och bättre kontroll över den.

Det vanligaste är att man som nybliven lydnadsintresserad hundägare är att man tar kontakt med sin lokala brukshundsklubb. Nu finns det också många alternativa kurser, vad man föredrar är mycket upp till sitt eget och hundens temprament. Det finns dock inget som hindrar att man tränar själv, bara man kommer ihåg att inte alltid träna hemma i trädgården utan i olika miljöer så att hunden lär sig att lyda även i stökiga och okända omgivningar med andra människor, hundar och andra störningar omkring. Träna alltid i korta pass som görs omväxlande och roliga för hunden. Blir man sen tävlingssugen så finns det ett otal tävlingar året om.

Trots att amrisen är en mycket trevlig och ganska lättlärd hund är det få ekipage som är ute och tävlar, men dom som gör det är desto duktigare, och det har blivit att flertal lydnadschampions genom åren.

Vill man sen ut i skogen och träna, så finns det inom brukshundsklubben möjlighet att träna sök eller spår. Amrisen har ett utmärkt spårsinne och finner stort nöje i att leta efter borttappade saker eller personer i skogen. Det finns amerikanare som tävlat ända upp till elitklass i spår.

Inom räddningsverket kan speciellt lämpade hundar utbildas till räddningshundar. Dessa tränas till att söka reda på och visa var människor blivit begravda t.ex. i jordbävningar ligger. Trots att utbildningen är mycket krävande har två amrisar lyckats bli godkända som räddningshundar.

                      "Ebbe" markerat en gömd figurant

Den relativt nya sporten agility har snabbt funnit en stor utövargrupp, inte bara bland de yngre. Agility betyder vighet och snabbhet och kommer från Storbrittanien. Hundarna hoppar högt, långt och genom däck, klättrar över A-hindet, balanserar på balansbom och gungbräda, ligger stilla på bord i fem sekunder och slingrar sig mellan slalompinnar. Hundar har naturliga förutsättningar för att ta sig fram i en agilitybana: I full frihet tar de ju sig fram över stock och sten, genom trånga passager, de klättrar, kryper och balanserar. Precis som i hästhoppning gäller både tids- och hinderfel. Ekipaget kan också bli diskvalificerad genom att välja fel väg.

Även om amerikanaren under en lång tid avlats endast för sällskap och utställning finns jaktegenskaperna kvar i generna om man vill plocka fram dem. Det är en hund som kan användas till småviltsjakt och eftersom den har en mycket god näsa kan den lätt tränas till eftersökshund. Liksom övriga spaniels ska den arbeta tillsammans med sin förare - jägarem både före och efter skott. För att jakten ska fungera krävs att hunden är lydig, en hund som drar iväg och jagar för sig själv på grannens marker gör ingen glad.

En välutbildad jakthund ska kunna apportera både på land och vatten.

Så den som tror att amrisar bara var utställnings- och soffhundar anar nog inte hur roligt man kan ha med sin amris även i lydnads- och brukssammanhang!

PÄLSVÅRD OCH TRIMNING

Denna sida kommer att uppdateras inom kort.

Innan man köper en amerikansk cockerspaniel måste man vara medveten om att dess pälsvård är krävande. Redan som valp måste den vänjas vid att stå på ett bord och bli borstad och kammad. Man får räkna med att lägga ner en hel del tid på den vuxna amerikanaren för att hålla den presentabel. Gör man det har man en hund man kan vara stolt över!

Sköter man däremot inte pälsen, dröjer det inte länge innan man har en tovig och ovårdad hund som man knappast vill visa för grannen.

Amerikanaren bör klippas minst fyra (4) gånger om året!

Liksom andra långörade hundar får man se upp med så att inga inflammationer får grogrund i öronen. Av den anledningen är det viktigt att klippa hunden regelbundet så att luft kommer till.

Håret i mungiporna bör också hållas kortklippt, så att inga matrester blir kvar och orsakar irritation.

Trimbeskrivning för Amerikansk Cockerspaniel

Dennal lilla beskrivning skall bara ses som en vägledning med lite stolpar i trimningen av en amris, både för vardag och utställning. När du väl fått in vanan i trimningen hittar du din egen stil på din hund. Ingen hund trimmas likadant som en annan, beroende på vilka förtjänster som man framhäva samt vilka fel man vill dölja på hunden i fråga. Man blir aldrig fullärd i att trimma hundar, det finns alltid nya knep att lära sig.

En viktig regel som man aldrig för göra avkall på: Var nogrann, slarva inte och ta god tid på dig!

Kom ihåg att trimning är en konst, gör hunden till ett konstverk!
Hunden skall se så naturlig ut som möjligt, utan skarpa kanter eller hack mellan övergångarna.
En god eller dålig trimning påverkar ofta domarens bedömning på en utställning.
En korrekt trimning framhäver fördelarna hos hunden, med en dålig trimning kan framhäva felen!

För den vana utställaren såväl som för domaren kan sättet du trimmat på visa vad du själv kan om rasens standard och din hund.

Förutsättningarna för en lyckad trimning är:
Inspiration, gott om tid, ordentligt badad och blåst hund, inga tovor samt välslipade redskap.

Redskapen so behövs är:
Klippmaskin av typ Oster (USA) eller Aesculap (Tysk) med tillhörande skär nr 10 och 15 för Ostern och 1mm för Aesculapen.

Saxar, en vanlig rak samt en effileringssax (urtunningssax).

Ullkam eller ullkiv.

Karda och långtandad kam.

Då sätter vi i gång med själva trimningen av amrisen!

Först HUVUDET
Använd klippmaskinen med skär 10/1mm och i vissa fall skär 15/0,5mm där håret ska vara extra kort.

ÖRONEN
Klipp först öronen mothårs, ca 1/3 av själva öronlappen klipps nära och rent, både insidan och utsidan. Finputsa öronens framkant med den vanliga raka saxen. Hur långt ner man klipper på öronlappen beror lite på vilken öronansättning hunden har. Om hunden har hög ansättning kan man med fördel klippa lite mer än 1/3 på öronlappen. Detta gör att öronansättning ser lite lägre ut.

KINDERNA
Klipp därefter kinderna. Håll upp örat snett bakåt. Börja vid örat och gå framåt i en tänkt linje från ögonvrån till mungipan.

NOSRYGGEN
Klipps mothårs så kort som möjligt.

STOPET
"Rensa ut" stopet och forma till ett upp och nervänt V, från hörnet av ögat till mitten av stopet. Om hunden har ett bra stop, markera detta genom att gröpa ut det väl. Fattas hundens stop, gör försiktigt ett upp och nervänt V och lämna kvar lite hår att bygga upp ett stop med.
Gröp aldrig ur ett dåligt stop väl, det ser bara ännu plattare ut då!

LÄPPARNA
Läpparna klipps försiktigt med maskin medhårs, vänd utåt nedåt.

Längden av päls som lämnas kvar beror på hur mycket läpp hunden har. Har den ett tunnt nosparti, lämna kvar lite mer päls för att fylla ut läpparna.
Lämna aldrig kvar så mycket att det ser ut som en rotborste, för då påkallar det snarare uppmärksamhet än döljer bristen - det tunna nospartiet!
Längst fram på nosen, där läpparna möts, klipper man mycket kort underifrån-uppåt med maskinen. Putsa med vanlig sax efteråt längs läppkanterna.

ÖGONEN
Ögonfransarna skall vara kortklippta.
Om hunden har något ljusare ögon, lämna kvar något längre frasar, för att få ögat att verka mörkare. Dock ej aldrig mer än 0,5cm.

HALSEN
Klipp framsidan av halsen och underkäken mothårs med maskinen. Börja strax ovanför "bröstbensknappen" och gå uppåt i en trekant mot öronen. Var noga med att klippa "spanielmunvecken" mycket kort. -Drag upp överläppen och stick in ett finger i mungipan och drag mot örat. På så sätt slätas vecken ut på underkäken och det är enklare att klippa kort med både maskin och sax. Just på detta ställe samlas det gärna mat och saliv i pälsen, och detta bildar en idealisk grogrund för bakterier och svampinfektioner, vilka luktar mycket illa. Håll pälsen kort och torr här genom att trimma väl, så gör du obehaget mindre både för dig själv såväl som hunden.

SKALLEN
Klipp även bakskallen medhårs med maskinen, i en tänkt linje från framkanten på öronen - bakåt till nackknölen. Längden på pälsen som lämnas kvar uppe på huvudet varierar med skallens välvning. Lämna inte för mycket, ej heller för lite. Klippningen ska forma en lagom, vacker välvning av skallen.

LUGGEN
Luggen klipps aldrig med maskin. Plocka först med fingrarna ur de längsta stråna av själva luggen. Använd sedan effileringssaxen och tunna ur luggen medhårs samt underifrån, och gör kanten mellan den långa pälsen uppe på skallen och det maskinklippta så omärklig som möjligt. Inga skarpa kanter får märkas. Klipp lite i taget och borsta ofta med kardan.

HALSEN - SKULDRORNA från sidan
Den svåraste delen av trimningen är hals och skuldrorna. Börja med att ha hunden stående framför dig med huvudet mot dig.
Drag fram öronen mot nosen och håll tag med ena handen under hundens haka, klipp med den andra.
Klipp med maskinen medhårs från örat och snett nedåt. Klipp ej för långt på skuldran med maskinen, det är bättre att jobba med effileringssaxen här för att få en snygg och jämn övergång. Lämna dock inte för mycket hår kvar på skuldran när du effilerar, för då kan den se grov ut. Nacken och nedåt manken effileras mycket försiktigt medhårs. Amrisen ska ha en mjuk topline. Tag ej för hårt uppe på nacken, det skall vara en vacker böj på nacken.

RYGGEN
Amrisarnas rygghår varierar mycket. Den idealiska ryggpälsen är rak och slät med en fin lyster. Klipp ALDRIG ryggen med maskin! Använd först en ullkam eller ullkniv medhårs och försök att få bort så mycket död ull som möjligt. Plocka sedan alla långa lösa hårstrån med fingrarna.
Effilera sedan, om det behövs, underifrån för att få bort resterande vågor.
Om ryggpälsen är mycket vågig, kan man innan utställningen direkt efter badet lägga en handduk om ryggen på hunden och sätta en säkerhetsnål framför halsen och en under magen. Låt handduken sitta kvar tills ryggpälsen är helt torr. Trimma ryggen efteråt om det behövs. Om hunden har mycket päls på sidorna, effilera då underifrån väldigt försiktigt. Kamma mellan varje saxtag, annars kan det lätt bli ett "hål" där man håller på att klippa.
Den perfekta pälsen skall se ut att börja ända uppe på ryggen och helt omärkligt bli längre och sluta vid "golvet".
Iden med att tunna håret underifrån, är att låta pälsen bli av med massan medan man behåller de långa, blanka täckhåren. Detta för att få fram en så slät yta som möjligt.
Ta god tid på dig, och låt hunden gå ner på golvet och skaka på sig, för då syns det var det är vågigt någonstans.

KORSET - SVANSEN
Bakdelen effileras slät medhårs och underifrån. Trimma lite hårdare just på korset och länden, men var försiktig med svansansättningen. Det får inte bli ett hål framför svansansättningen, lämna istället lite mer päls just där, så omärkligt som möjligt. Forma svansen, men ta ej med för mycket så att svansen ser tunn ut. Tunna ut pälsen runt analöppningen, inga tofsar får sticka ut.

TASSARNA
Klippningen av amrisens tassar är mycket viktig. Tassar som är för hårt klippta eller inte är klippta nog, kan förstöra hela intrycket av hunden. Kortklippta tassar gör att det ser ut som om den står på tå, för stora tassar gör att hunden ser plattfotad ut.

Var noga med att klippa klorna ofta på din hund, då detta underlättar betydligt när man ska forma snygga tassar. När du formar tassen rund, kamma ofta, ofta. Det får inte finnas den minsta lilla tova på tassarna. Givetvis så skall tassarna vara helt rena när man klipper dom. Börja med att klippa runt mellan trampdynorna, dock ej för djupt ner emellan dom.

Ställ sedan hunden på bordet och studera tassarna. Lyft upp framdelen av hunden och släpp ner. Tåar den ut eller in, eller rakt fram? Gör likadant med bakbenen. Pekar tassen utåt, klipp närmare på utsidan och lämna mer på insidan, och tvärt om om den tåar inåt. Om din hund varken tåar in eller ut, klipp tassen först i en fyrkant, dock aldrig så kort att klorna syns. Runda sedan av hörnen. Baksidan av foten klpps upp något.
Klipp ej svarta fötter på svart underlag. Håll gärna upp den fot du ej klipper under tiden, för då måste hunden stå någorlunda stilla på den fot du arbetar med.
Baktassarna klipps på liknande sätt, men hasorna klipps upp något hårdare. Dock ej rakt upp! Pälsen skall bilda en snygg förlängning av bakbensvinklarna.

Som det skrevs tidigare, så skall denna lilla skrift endast ses som en vägledning till hur man trimmar amrisen. Sätt nu igång att träna, för träning är just vad som behövs, för att man ska kunnna nå målet:

EN SNYGGT TRIMMAD AMERIKANSK COCKER SPANIEL!

LYCKA TILL!